|
INTRO
En helt ny sida, av mig, om mig, för mig. Jag har uppenbarligen ett behov av att skriva
av mig. Få mina funderingar och mina känslor på pränt.. men samtidigt också ett behov av anonymitet. Det känns inte helt ok
att jobbarkompisarna vet att jag är sex och kärleksmissbrukare eller att min kille vet att jag får hemliga presenter från
beundrare som smickrar mig olagligt mycket. Inte heller är det helt officiellt att jag spyr på mitt jobb men är för feg för
att söka något nytt, att jag är osäker på hur det är att älska, att jag alltid har kännt mig jävligt ensamn, att jag målar
nakna kvinnor på fritiden och att jag drömmer om att skriva böcker. Typ. Just därför.. detta.
Länken till sidan kanske lämnas i mitt testamente tids nog. Vi får se. Hur som helst.. nu börjar det.
11 oktober
I helgen var jag i Norrköping med min norrländske pojkvän och älskare. Eller rättare
sagt i fredags. Tog tåget dit efter jobbet i fredags och så mötte han upp vid stationen. En superfin svit.. och så lite sex
och champagne innan en riktigt god middag på Pappa Grappa. Jätteskönt att komma bort lite grand, skulle jag få välja så skulle
jag resa bort varje helg. Iom att jag i stort sätt bor och jobbar på samma ställe så känns fritiden aldrig så avkopplande
som när man lämnar sitt sammanhang helt och tar sig iväg någonstans. I lördags var vi nere vid stugan och åt och hade det
skönt bara. Det är konstigt igentligen att vi fortfarande ses. Det trodde jag aldrig när jag träffade honom första gången,
när han kom hem till mig mitt i natten efter ngn veckan kontakt via nätet. Men så blev det.. och det känns superbra just nu.
Har gett mig fan på att få det här att funka. Att i varje fall inte vara hon som sumpar det på att vara för rädd, feg eller
omogen.
12 oktober
Sitter och lyssnar på Anouks "Sacrifice".. fan så vackert att hjärtat stannar. Det är mitten av oktober och redan så mörkt
ute att man är motiverad att göra just ingenting alls. Sjukt hur mörkret äter en. Stundtals mysigt men mest bara deppigt och
fördjävligt. Jag tänker ibland att jag ska göra en lista över saker jag måste åstadkomma i livet, saker jag ska bli, saker
jag ska hinna med... för annars kanske jag glömmer bort något eller inte hittar vägen ifall målet inte är tydligt. Hur som
helst så klurar jag på vad som skulle stå med på den listan; på vad det är jag vill igenligen. Just idag så kommer jag på
följande saker:
- Jag vill verklgien få det här förhållandet att bli bra och hålla
- Jag vill sluta vältra mig i nostalgi och vara så här risig på att göra riktiga avslut
- Jag vill komma till Tibet
- Jag vill börja ta uti med min kreativa sida och någon gång hitta modet till att ställa ut egna tavlor/statyer
- Jag vill bygga mitt eget hus
- Jag vill bli en bra jävla mamma till flera bedårande barn
- Jag vill att mina barn och jag ska bo utomlands under en tid av deras uppväxt
- Jag vill få möjligheten till att förändra genom mitt jobb
- Jag vill bli bra på att prioritera min tid så att den räcker till alla och allt jag vill använda den till
- Jag vill börja leva sundare
Just nu så vill jag bara hitta lite inspiration till att lära mig något nytt, se ett nytt mål, känna lite mer.. Vi låg och
småtjafsade lite i natt om hurvida vi har samma syn på karriär eller inte. Jag anser att det är viktigt med ett bra jobb och
en bra lön, pengakår och prestigefylld som jag är, men känner att om det tar överhanden över familj, personlig utveckling,
resor etc så går det fetbort. Han säger att han instämmer men jag får ändå känslan av att det kan vara annorlunda för honom.
Hoppas inte det. Jag känner mig ju ensam så lätt. Övergiven. Och det är då jag blir dum i huvudet. Borde gå på ett möte snart..
känner att jag behöver det mer än någonsin nu kanske, inte för att jag har en missbrukarperiod men för att det är viktigare
nu än förut att jag inte trillar tillbaks igen. På söndag kanske. Tror att det är möten i Stockholm varje söndag.. kommer
väl sitta där med uppspärrade ögon medans hela mitt inre skriker "Jag är inte som dom!!" eller så bryter jag ihop som en liten
bebis och bekänner varenda synd från tonåren.
Well well...
18 oktober
Det vette fan om det är Jag att bo ihop med någon överhuvudtaget. Tanken på att det är slutknullat med andra, slut med tjejpolare
som sover över, slut med att ligga ensam på vardagsrumsgolvet naken och käka chips och måla tavlor, slut med spontanfester
som tar slut nästa dag utan att behöva berätta för någon.. är inte helt bekväm. Sluta flirta, sluta strula på Gotland, sluta
hålla gamla flammor ljumna "i fall att", sluta äta precis vad fan jag själv vill när jag vill osv.
Waaaaaaaaaaaa.... det är väl det här som kallas skraj som fan I suppose. Men även att vara osäker. Gillar jag verkligen honom
eller gillar jag bara faktumet att han gillar mig? Är han den sista killen i livet jag vill vara med? Är han som alla andra?
Usch. Idag är det inte alls ngn bra dag.
|
